Jag måste ta tag i mitt motionerande på allvar igen...

Det har kommit av sig under ett par veckor nu och det känns inte bra alls =(

Av någon konstig anledning är det mycket lättare att hamna i ställningen som på bilden här under... än vad det är att hålla sig kvar i antusiasmen som på bilden över... hur kan detta komma sig???

Det blev ju inte bättre av att träffa min bror i helgen som så duktigt joggar kontinuerligt...

Inte kan väl jag vara sämre (syskonrivalitet tror jag det kallas - fniss)!!!

Första passet på jobbet är snart avklarat och det har gått fort och varit trevligt så dagen verkar bli bra.

Jag hoppas bara att jag hinner rida innan de utlovade regnmassorna behagar anlända till vår jord.

I eftermiddag är det också dax för utvecklingssamtal med Lillans fröken.

Det är inte klokt vad dessa samtal skiljer sig från mina gamla 'föräldrakvartar'.

Jag får alltid höra hur duktig och skötsam, snäll och hjälpsam min lilla tös är. Varje gång vi gått där ifrån ser jag lika stolt ut som min tupp gör.

På min tid däremot... när mamma och jag skulle gå på de där 'kvartarna'... förutom att man hade ont i magen flera dagar innan så blev slutresultatet alltid det samma...

Mamma som på väg hem går strax framför mig med bestämda steg så att kjolen svänger bestämt från sida till sida och mumlar halvhögt:

-Det är väl konstigt att du aldrig kan vara tyst och göra det du ska på lektionerna!

Varje gång jag gick där bakom så tänkte jag:

- NU, nu ska jag verkligen vara tyst och göra det jag ska på lektionerna!

Och det gjorde jag - ja, i alla fall de två första lektionerna dagen efter...

Dock misstänker jag att de resterande lektionerna fram till nästa 'kvartsamtal' inte gick riktigt lika bra för mammas kjol svängde precis lika bestämt nästa gång vi gick från det samtalet... och nästa samtal... och nästa samtal... och nästa samtal ;))

Så, i detta fallet är min dotter ABSOLUT inte lik sin mamma och till skillnad från mig när jag gick i skolan så gillar hon att gå på de där samtalen.

Tjing Tjing